摘要:Ekonomisk politik i allmänhet, och finansoch penningpolitik i synnerhet, kan på goda grunder anses ha så kallade tidsinkonsistensproblem. Tidsinkonsistensproblem uppstår när förväntningar om framtida ekonomisk politik spelar roll för den privata sektorn och samtidigt våra politiska beslutsfattare har incitament att ändra den politik de ”lovat” för framtiden. Ett typexempel är skatten på kapital. Om vi idag höjer skatten på kapital så har det, bortsett ifrån fördelningskonsekvenser, inga direk-ta effekter på vår resursallokering: en skatt på existerande kapital är i princip en klumpsummeskatt. Om vi däremot idag beslutar att höja nästa års kapitalskatt så är skatten snedvridande: dagens sparandebeslut påverkas negativt. Den bästa kapitalskattepolitiken vore kanske därför att besluta om en kraftig höjning av kapitalskatten idag, varför inte hela vägen upp till 100 procent, och sedan ha nollskatt på kapital i framtiden. På så sätt tryggas statens inkomster samtidigt som sparandet inte snedvrids. Det är här tidsinkonsistensproblemet kommer in: denna politik fungerar bara om staten kan binda sina framtida kapitalbeskattningsbeslut, och i praktiken går det inte att binda framtida politiska beslut (man kan kanske författa konstitutionen annorlunda men även konstitutioner kan ju ändras i en demokrati – annars är det ingen demokrati, åtminstone inte för våra framtida medborgare). Med andra ord: i praktiken har våra politiska beslutsfattare på ekonomiska grunder incitament att bryta mot givna utfästelser. Den ”bästa” politiken är inte tidskonsistent. Exemplet med en skatt på kapital är slående, men de flesta former att politik som rör förväntningar om framtiden, vilka i sin tur påverkar väsentliga privatekonomiska beslut, har inneboende tidsinkonsistensproblem. En centralbank som planerar att sänka räntorna (och höja inflationen) ”bara just nu” för att möjligen komma ur en svår lågkonjunktur utan att påverka förväntningarna om framtida inflation – ”det är en engångsföreteelse” – har samma problem. En (sydamerikansk?) stat som väljer att inte betala tillbaka sina utlandslån – men självsäkert hävdar att alla framtida lån kommer att betalas tillbaka – avspeglar också tidsinkonsistens, och så vidare.